Under mitt än så länge relativt korta liv så har jag vart mycket aktiv i ett par sporter och i framför allt i en som jag tillägnat mitt liv åt. (Nämner inte vad då jag vill vara anonym, tillsvidare)
Jag har fått stora lovord från Sveriges absoluta elit, när man väl var mitt uppe i allt de där så är de svårt att stanna upp och ta till sig all beröm. Man är så inkörd och fokuserad på att bara bli bättre och efter träning var man allt som oftast missnöjd över någon skit sak.
Varför är det så?
Varför skall man behöva ha lite distans för ett kunna känna sig stolt över sig själv och de man åstadkommit? För mig är det ca tre år sedan jag hade min formtopp, mitt i hände en olycka som gjorde att jag inte kunde fortsätta.
Idag, tre år senare, kan jag känna mig stolt att dessa personer, tycker att just lilla jag var grym på de jag gjorde.
Det är ungefär samma sak för mig när de kommer till mitt sparande.
Jag känner ingen i min kompiskrets som är i närheten av mitt sparande, men ändå, känner man att man kunde gjort lite bättre. Kanske hade man kunnat dra ner på vissa saker för att komma närmre "målet".
Vad är då målet?
"Målet" är ungefär som molnet för mig. De är rörligt och kommer flytta sig snabbare ju mer medvind de får. Målet är lite diffust, de är uppsatt så de finns där, men sen då, när man nått de? Va händer sen? Är det då man lutar sig tillbaks med en öl och kan känna sig stolt över sig själv?
Det stora målet är som de står i min header 1 miljon kronor. Men vägen dit är lång och jag tror att det är viktigt att ha delmål för att inte tappa motivationen. Mitt första delmål är att nå 250 000 kr, vilket jag bör göra runt april 2016.
Vilken känsla väcker de inte att kunna säga att man har en kvarts miljon på kontot?! Smaka lite på de orden...
Vi hörs!
